29 januari – treårsdagen av massutvisningarna till Kabul

Bakgrunden till dessa utvisningar var att Migrationsverket vägrade att förlänga de tillfälliga uppehållstillstånden för över 500 afghanska medborgare under sommaren och hösten 2007
Tidigare hade bara någon enstaka utvisning till Afghanistan skett. Den 29 januari i år är det exakt tre år sedan flygningarna startade med utvisade afghanska asylsökande till Kabul.

 

FN:s flyktingkommissariat UNHCR liksom Röda Korset, Amnesty International och Svenska Afghanistankommittén protesterade kraftigt mot att deportera människor till Kabul om de inte hade några kontakter där.

Migrationsverket bedömde ändå att Kabul var ett så kallat ”rimligt internflyktsalternativ”.

Med rimligt internflyktsalternativ menas att en person kan leva ett värdigt liv efter återvändandet, även om det inte går att ta sig till det område som man ursprungligen kom ifrån.

FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, har satt upp riktlinjer för detta och Sverige har skrivit under två FN-konventioner som ger asylsökande rättigheter att få vara kvar här.

Den ena FN-konventionen heter konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Den andra FN-konventionen heter konventionen om sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter.

En av EU-lagarna i asylpolitiken, det s k Skyddsgrundsdirektivet, slår fast att FN:s konventioner ska användas när asylfrågan bedöms. Konventionerna ska alltså inte bara vara vackra ord utan användas vid asylprövningar.

Samma sak med FN:s barnkonvention som innebär att man ska se till även flyktingbarnens bästa.

Även Migrationsöverdomstolen har slagit fast att UNHCR:s rättsliga bedömningar är viktiga när utlänningslagen ska uttolkas ( MIG 2006:1).

Tillsammans innebär internflyktsalternativ att det ska vara faktiskt möjligt att kunna försörja sig och få en bostad och även utöva sin religion och kultur utan att bli förföljd. Finns inte de förutsättningarna går det inte att utvisa någon till sk internflyktingskap.

Den vägledande dom som Migrationsöverdomstolen fattade – om att det gick bra att skicka afghaner till Kabul – är från 1 juli 2008….

Så hur gick det då med de asylsökande som sattes på plan och utvisades till Kabul?

De flesta av dessa har tack vare stöd från vänner och släktingar kunnat ta sig tillbaka till Sverige.

De är levande vittnesmål på att det inte går att försörja sig eller ens få tak över huvudet om man inte känner någon i Kabul.

Migrationsdomstolen i Malmö gav i oktober 2010 uppehållstillstånd till en av dem som lyckades ta sig tillbaka till Sverige. (En del andra liknande beslut har också fattats av migrationsdomstolarna under de senaste åren.)

Denne utvisade flykting som återvände kunde berätta att inte ens hjälporganisationerna i Kabul kunde ge honom något stöd. När han sökte hjälp fick han svaret från dörrvakterna att de skulle se till att han hamnade i fängelse om han försökte be om hjälp igen…

Det var enbart tack vare pengar från Sverige som han kunde återvända hit.

2(2)

Trots denna och liknande domar i migrationsdomstolarna fortsätter Migrationsverket att utvisa till Kabul och andra afghanska storstäder.

Migrationsverket har t o m gett avslag till en f d FN-anställd, ensamstående kvinna från Kabul trots att Europadomstolen slog fast så sent som i somras att ensamstående afghanska kvinnor  inte får skickas tillbaka.

Hundratals afghanska asylsökande har varit i Sverige i upp till åtta år utan att kunna få uppehållstillstånd.

De kan inte återvända till sina hemtrakter som är klassade som krigsområden.

Många har också tidigare försökt att leva i närområdena, dvs Iran eller Pakistan, men blivit förvisade därifrån.

Dessa utvisningshotade afghaner har haft tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige, alltså uppfyllde de dåvarande kriterier för asylansökan.

Det som har hänt sedan deras tillfälliga uppehållstillstånd inte förnyades är att säkerhetsläget har försämrats månad för månad i Afghanistan.

Senast för ett par veckor sedan var det ett självmordsattentat inne i centrala Kabul.

I Migrationsverkets egen landsinformation finns en rapport från brittiska Home Office Border Agency från november 2010. I den konstateras att inte ens hjälporganisationerna når ut till mer än hälften av landet pga ökade strider och upptrappat våld från olika grupper.

Det internationella samfundet, dvs UNHCR och Röda Korset, klassar numera alla provinser i Afghanistan som osäkra. Utländska trupper är allt oftare indragna i regelrätta strider, även i norra delarna av landet där ISAF-styrkorna har sina baser.

Hur kan Migrationsverket hävda att ”ett rimligt interflyktsalternativ” finns i någon afghansk stad för asylsökande som inte har kontakter där?

Kontaktpersoner som har följt de afghanska flyktingarna och kan ge mer info:

Harald Holst, f d föreningsansvarig på Svenska Afghanistankommittén. Göteborg, tel 031- 775 04 67, 070 – 670 35 45, harald.holst45@hotmail.com

Azada Najafi, medlem i Svenska Afghanistankommittén, Göteborg tel 0762 – 60 95 62, azada_najafi@hotmail.com

Nasim Sahar, ordförande Svensk-Afghanska föreningen, Stockholm tel 0707- 12 13 88,

Saharnasim31@hotmail.com

Thabo ´Muso, ombud och offentligt biträde för asylsökande som har Afghanistan som specialitet, tel 0732 – 30 10 32, thabomuso@hotmail.com

Thomas Lundgren, Skellefteå, styrelsemedlem i Svenska Afghanistankommitténs lokalavdelning i Skellefteå, tel 070 – 293 25 17, thomaslundgren@hotmail.com

Gunilla Bosaeus, medlem i Svenska Afghanistankommittén och Amnesty, Skövde , gunilla.bosaeus@gmail.com  (som också har skrivit ned detta i samarbete med övriga kontaktpersoner).



Lämna ett svar